Kunskapen i det aktuella ämnet har utvecklats från empiri till teori, d.v.s. Thorells upptäckt av ett extraordinärt starkt samband mellan elektrodermal hyporeaktivitet och självmord och självmordsförsök med dödsavsikt1,2,3, till Thorells underbyggda hypotes om mekanismerna bakom beredskapen och kapabiliteten att ta sitt liv4.

Thorell har visat, efter analyser av egna och andras forskningsresultat2, att självmordsbenägna patienter med depressionsdiagnos inte förmår framkalla de specifika elektrodermala orienteringsreaktioner [LÄS MER] som speglar en normal nyfikenhet, uppmärksamhet, på vardagliga händelser vilket krävs för att lära detaljerna om vad som är vanligt, vad som är att vänta i en viss situation. Bristen på de elektrodermala reaktionerna kallas elektrodermal hyporeaktivitet.

Den elektrodermala reaktiviteten befanns vara helt normal hos deprimerade patienter som inte hade gjort något självmordsförsök och inte hade allvarliga självmordstankar medan deprimerade som någon gång i sitt liv gjort att självmordsförsök och inte bedömts ha pågående allvarliga självmordstankar hade väsentligt lägre reaktivitet1,2.

Hyporeaktiviteten har visats förekomma i upp till 97 % av deprimerade som senare tagit sitt liv (97 % sensitivitet för självmord)2. Bland deprimerade patienter som inte varit hyporeaktiva är det endast 2 % som tagit sitt liv (98 % specificitet för självmord)3.

Förekomsten (prevalensen) av hyporeaktivitet hos deprimerade som kliniskt bedömts ha den lägsta risken för självmord, d.v.s. de som behandlats i psykiatrisk öppenvård, var 13 % (11 av 88) vilket är väsentligt lägre än hos deprimerade med högsta grad av självmordsrisk, d.v.s. hos dem som senare tog sitt liv, hos vilka prevalensen var 97 % (28 av 29). Denna skillnad är extremt starkt säkerställd (p= 6.1-20)4, d.v.s. över åtta hundra tusen biljoner starkare säkerställd än vad som normalt anses vara statistiskt säkerställd i t.ex. opinionsundersökningar och medicinsk forskning.

Dessa resultat tillåter påståendena att

  • hyporeaktivitet kan vara en nära nog nödvändig faktor för det depressiva självmordet
  • reaktivitet kan vara en nära nog tillräcklig faktor att hindra det depressiva självmordet.

Andra forskningsresultat visar att

  • den elektrodermala hyporeaktiviteten kvarstår efter det att man blivit återställd från sin depression (Thorell & d’Elia, 1988), och i även senare depressionsepisoder3.
  • Reaktivitet, däremot, tenderar att övergå i hyporeaktivitet i senare depressionsepisoder3.
  • Hyporeaktiviteten är oberoende av
    • hur djup depressionen är2,3,
    • hur framgångsrik den antidepressiva behandlingen är (se litteraturgenomgång av Thorell2)
    • depressionens tidsförlopp – den kvarstår ytterligare minst ett år5 och minst två år remission6 och kan bli kronisk3,
    • serotoninaktiviteten i hjärnan (nivån av 5-HIAA i likvor) hos deprimerade7 och schizofrena8, och oberoende av effekterna av antidepressiva läkemedel som höjer tillgängligheten av serotonin i hjärnan (se litteraturgenomgång av Thorell2).
    • kön och ålder mellan 18 och 65 år2,3.

Tolkningen

av resultaten idag4 är att hjärnans hyporeaktivitet vad som anbelangar orienteringsreaktioner som mäts med elektrodermal metod tycks utgöra en tidigare okänd oberoende neuropsykologisk dysfunktion som innebär att den hyporeaktive inte förmår reagera med nyfikenhet på och intresse för och känslomässig bindning till vardagslivets händelser, vilket leder till en psykologisk beredskap att lämna livet då påfrestningar blir svåra som t.ex. stark negativ uppfattning om det egna jaget och mot framtiden. Till detta riskfyllda tillstånd kommer att hyporeaktiviteten leder till en oförmåga att avskräckas av den smärta och obehag som själva självmordsförsöket kan innebära, vilket ger den hyporeaktive en kapabilitet att genomföra självmordet.

Dock är det är faktiskt så att av de minst ett par tusen patienter som årligen bedöms vara i risk i Sverige är det så få som 7 – 8 patienter per år som tar sitt liv under vården och inom en fyraveckorsperiod efter vården då risken är som störst4. Det betyder att behandling och självmordsprevention i samarbete med familj, vänner och samhälle är effektiv4. Å andra sidan är det endast 1.4 % av dem som tagit sitt liv som hade upptäckts vara i risk för självmord9. Redan tidigare har Socialstyrelsen påpekat att bristen i bedömningen av självmordsrisk är den avgjort största anledningen till att självmord sker bland patienter10.

Detta betyder att

i den mån som bedömningen av självmordsrisk förbättras kan antalet självmord och självmordsförsök med avsikt att dö förväntas minska. Till detta syfte kan Emotras EDOR Test bidra starkt särskilt då det tillämpas systematiskt och strategiskt i vården – i primärvård och psykiatrisk vård.

Emotras EDOR Test är idag den enda objektiva och kliniskt tillämpbara metoden i världen att upptäcka självmordsrisk.

Referenser

1      Thorell LH, d’Elia G. Electrodermal activity in depressive patients in remission and in matched healthy subjects. Acta Psychiatr Scand. 1988; 78:247-53.

2     Thorell LH. Valid electrodermal hyporeactivity for depressive suicidal propensity offers links to cognitive theory. Acta Psychiatr Scand. 2009; 119:338-49.

3     Thorell LH, Wolfersdorf M, Straub R, Steyer J, Hodgkinson S, Kaschka WP, Jandl M. Electrodermal hyporeactivity as a trait marker for suicidal propensity in uni- and bipolar depression. Journal of Psychiatry Research, Accepterad, 2013.

4     Thorell LH, Eriksson T. Skyddar fysiologiskt mätbar nyfikenhet den deprimerade mot självmord? Manuskript för publikation, 2013.

5     Iacono WG, Peloquin LJ, Lykken DT, Haroian KP, Valentine RH, Tuason VB. Electrodermal Activity in Euthymic Patients With Affective Disorders: One-Year Retest Stability and the Effects of Stimulus Intensity and Significance. Journal of Abnormal Psychology. 1984; 93: 304-11.

6     Thorell LH, d’Elia G. Electrodermal activity in depressive patients in remission and in matched healthy subjects. Acta Psychiatr Scand. 1988; 78:247-53.

7     Edman G, Åsberg M, Levander S, Schalling D. Skin conductance habituation and cerebrospinal fluid 5-hydroxyindoleatic acid in suicidal patients. Arch Gen Psychiatry. 1986; 43 586–92.

8     Öhlund LS, Lindström LH, Öhman A. Electrodermal orienting response and central nervous system dopamine and serotonin activity in schizophrenia. J Nerv Ment Dis. 1992; 180:304-13.

9     Silfverhielm H. Självmord 2006–2008 anmälda enligt lex Maria. Stockholm: Socialstyrelsen; 2010. Artikel 2010-4-5.

10   Silfverhielm H. Självmord 2006–2008 anmälda enligt lex Maria. Stockholm: Socialstyrelsen; 2010. Artikel 2010-4-5.