EDOR-testet påvisar självmordsrisk hos 97 procent av de deprimerade patienter som verkligen tar sitt liv, vilket kan jämföras med psykiatrins 1,4 procent.

När man väl konstaterat att en patient är hyporeaktiv, kan man förutsätta att detta tillstånd varar i minst 1-2 år. I kombination med en allvarlig depression innebär en konstaterad hyporeaktivitet en signifikant ökad självmordsbenägenhet.

Metoden upptäcker en dysfunktion i hjärnan som gör att vi förlorar intresset för livet.

Metoden upptäcker en dysfunktion i hjärnan, sannolikt i hippocampus. Dysfunktionen utsläcker vår biologiskt grundade naturliga nyfikenhet och vårt intresse för vardagliga händelser i omgivningen. Upphör nyfikenheten och intresset för vardagslivet, blir det lättare att lämna livet, man blir kapabel att begå självmord. Dysfunktionen leder inte i sig själv till självmord, den möjliggör självmordet då svarta depressivt negativt tänkande dominerar (Thorell, 2010).

Metoden gör inte anspråk på att ersätta traditionella psykiatriska undersökningar, utan lämpa sig bäst som ett stödjande komplement till de konventionella metoderna. De objektivt uppmätta värdena ger sedan värdefull information om i vilken omfattning den testade personen behöver behandling, främst för att förhindra självmord men även för att behandla själva depressionen. Testet tar 15 minuter att genomföra. Med förberedelser och efterarbete tar hela undersökningen upp till 30 minuter.

Sammanfattningsvis innebär användningen av EDOR: 

  • En lösning på ett helt avgörande problem i den psykiatriska vården, för vilket det hittills saknats ett fungerande alternativ
  • Många liv kan räddas genom tidig identifikation av de som befinner sig i risk för att ta sina liv
  • Att flertalet självmordsförsök kan förhindras leder till minskning av den kostsamma eftervården